Ni vet på film när folk tänker tillbaka på saker som har hänt (oftast olyckliga saker) så blir det liksom som en ljusglimt, och så ser de tillbaka en ganska kort stund på något som har hänt. Och så kommer det massa snabba sådana ljusglimtar. Det är första kyssen, sedan är det när de går i parken, en scen där de väldigt lyckliga, en scen där de bråkar och så sista scenen när han/hon slänger igen dörren! Sedan tillbaka till verkligheten. Jag såg en film där det var med något liknande (In the land of a women) och då hade han sådana "glimtar", och så sprang han in i ett träd. Och ärligt talat, jag tänkte liksom bara, jaha, men ofta att det händer? Jag menar, är man ute och springer så har man väl koll iaf?
Fast ärligt talat, sådan jävla koll har man faktiskt inte när glimtarna kommer. Det märkte jag minsann idag. Nu säger jag inte att jag är olycklig eller något annat, för det är jag inte! Men just de glimtarna fick mig att verkligen tappa uppfattningen och allt annat runt omkring mig, och jag snubblade och ramlade mitt på gångvägen. Och då var det bara en sådan simpel sak som att (klockan är 22.22 jag får önska mig något *önskar*) jag gick på samma ställe som tillfället jag såg framför mig utspelade sig.... för 1½ år sedan! Lite mer tillochmed kanske. Helt läskigt var det! Det  var liksom ett ljus, och sedan var jag helt borta. Förklara det på ett vettigt sätt...

Annars är det värt att nämna att jag faktiskt inte har använt nässpray på tre veckor snart! Applåder till mig... Det är ganska befriande faktiskt. Tänk, på tre veckor har jag inte behövt planera in "Om jag tar nässpray nu, då kan jag ta det då, fast det blir inte så bra för om jag mår dåligt innan det så blir det förstört" utan jag har bara mått bra nästan hela tiden!
Och en annan sak som är värd att nämnas är att jag IGÅR för första gången på väldigt väldigt länge var hungrig! Gud, jag blev så glad och riktigt gluffsade i mig min lunch redan innan förmiddagskaffet! Det var mindre bra, men Rickard bjöd på glass på eftermiddagen, det hjälpte lite!

Livet går sin lilla gång här hemma i Säffle, och jag saknar Karlstad massor ska ni veta. Herrejösses, jag tror inet jag har varit hemma i lilla Säffle så här länge sedan förra sommaren. Fast i och för sig så åker jag ju till Åmål varje dag och jobbar. Hm, men det räknas som att vara hemma. JAg menar det tar ju lika lång tid att åka buss från Säffle till Åmål, som det tar att åka buss från Busstationen ( i Karlstad) till skolan.

Nu ska jag sova! Godnatt
/ J