Jag är bortskämd och jag vet om det. Jag skämms över det ibland. Jag behöver inte köpa några kläder själv om jag inte absolut vill ha något som är onödigt, typ "Men det är väll alltid bra med ett tionde par leggins" (vilket ofta händer) men då får jag skylla mig själv. Men som igår/idag jag har fått hur mycket kläder som helst, jag har så att det räcker hela våren nu, men trots det vet jag att vi garanterat kommer åka till Karlstad/Göteborg och handla vårkläder om någon månad. Jag vet att det mesta jag vill ha får jag, inom rimliga gränser. Den tröjan kan jag få, men INTE den bilen. Så är det verkligen inte. Jag är bara bortskämd på småprylar! Eller ja, fattas det "lite" pengar och jag verkligen vill ha en speciell dyrare grej så kanske pappa sponsrar ibland, bara för att vara snäll. Men som sagt, inget överdrivet, inte stort och dyrt. Om man skulle sammanfatta detta så är det inte pengar jag är bortskämd av, det är kärlek. Jag är bortskämd på kärlek. Jag vet att mamma och pappa älskar mig (jag älskar dem med) och de vill att vi ska få nya saker, men ibland skämms jag ändå över det.
Ändå vet jag att det finns de som är mer bortskämda än mig, jag vet inte om det är på kärlek eller pengar? Kanske båda delarna. Men jag trivs med att ha det så som jag har det nu och jag klagar inte på att jag får för lite. Skulle jag göra det någon gång så menar jag det inte. Då är jag bara sur eller otacksam för stunden. De försöker så gott de kan med att göra oss nöjda. Och jag ska börja vara mer tacksam än någonsin, kanske ge dem någon present då och då. Det blir de nog glada för tror jag!