Tänkte på det idag när jag cyklade i Karlstad. Att vi människor kan inte vara skapta för att gå rakt. Finns inte en enda ynka person som går rakt. Jag skulle cykla förbi en kille som var ute och sprang förut. Precis när jag skulle köra om, då sneddade han över cykelbanan och bytte sida. OBS. HAN SNEDDADE!!! Fick tvärbromsa och så fick jag byta sida, hann precis köra om innan han hade sneddat över på andra sidan igen. what liksom? På gågatan i stan är det cykelbana i mitten, och det är inte en enda som går rakt över den. De sneddar över. Man får sakta ner för att personen ska hinna gå över, och när den väl har hunnit över så har en annan person börjat snedda över den också.

Sen är vi sånna att vi på stan så tänker vi inte på att folk faktiskt går bakom oss. Vi följer efter strömen, och helt plötsligt så stannar vi. Är man då personen bakom så kan man bli väldigt irriterad då man får tvärstanna för att inte springa in i ryggen på någon. Eller när en person som går rakt fram helt plötsligt vänder sig om och får för sig att gå åt andra hållet och springer rakt in i en... haha!

Dessutom bryr vi oss inte om att vi är i vägen. Träffar vi någon vi känner precis innanför dörren på coop. Ja men då stannar vi precis innanför dörren på coop och står där och pratar. Vill någon förbi, ja då får de väl hitta en liten lucka att tränga sig igenom, eller så får de helt enkelt vänta PUNKT!!!

Eller nästan det värsta av allt. Mammor med barnvagnar! Jag tror jag dör. DE KAN GÅ RAKT FRAM!!! För dem finns det bara rakt fram. Skulle någon hamna i vägen så får de väl akta på sig. En mamma med barnvagn kör på folk och ställer barnvagnen där den blockerar vägen som bäst. Gäller inte alla mammor dock, men många. Eller mammor med barn överhuvudtaget. Kommer ihåg på Skoghallsbussen. Det var typ 2,5år sedan och det retar mig fortfarande. Jag och Sanna satt på några säten i mitten liksom, barnvagns platsen, för resten av bussen var full. Grejen var den att det var en stor yta, med plats för två barnvagnar. Och så kommer det en mamma med två barn och en barnvagn. Och så säger hon det:
- Ni får nog flytta på er!
Vi reser oss tveksamt upp och vill inte tjaffsa. Och till att börja med hann jag inte ifrån min plats förrns mamman hand börjat krångla in barnvagnen, så hon körde på mig, och min väska. Barnvagnen får lätt plats och vi skulle kunna ha suttit kvar. Men då säger kärringjävlen till sina ungar:
- Nu kan ni sätta er där!
Och så sätter de sig på VÅRA platser, och vi får stå. Vafan liksom. Det var inte ens så små barn, utan de kunde gött ha stått upp. Man tar inte andras platser så. Usch! Haha, vad arg jag blev nu igen.